Platser i praktiken och social hållbarhet
Hökarängen och andra små centrumbildningar i fokus

Förord

Centrumbildningen i Hökarängen har förlorat sin dragningskraft. Denna en gång så omsorgsfullt utformade och planerade miljö verkar inte längre fylla någon verklig funktion; kunder och näringsidkare lämnar centrum, post-och bankkontor läggs ned, vilket orsakar bekymmer både för fastighetsägaren och för de boende. Men situationen i Hökarängen är inte bara ett lokalt problem utan ett symtom på förändringar i en större skala; sociala, ekonomiska, politiska, infrastrukturella, demografiska etc. Det berör de flesta mindre förortsanläggningar från 1950–60‐talen, som i likhet med Hökarängen skapades ur efterkrigstidens politiska visioner om hur arkitektur och stadsplanering kunde användas för att skapa ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle. De nya förorterna längs tunnelbanan planerades som socialt och arkitektoniskt sammanhållna enheter, samlade kring lokala centrum som antogs försörja vardagslivets samtliga behov av arbete, kulturellt utbyte och handel.
Hökarängen var den första utposten och praktiska förstudien i denna genomgripande modernisering, och hyser därför bland annat världens första gågata här som en förstudie till Sergelgatan i Stockholms city. Den nuvarande situationen är intressant ur flera perspektiv. Hökarängens problem är inte specifikt, utan generellt. Det speglar en allmän situation som inte bara drabbar förorter i storstadens ytterområden, utan även mindre städer i landet som slås ut i konkurrensen med större städer och stadsbygdsregioner – ett fenomen som går att finna i Sverige såväl som på andra håll i Europa. Vad som emellertid gör Hökarängen annorlunda är att det utgör ett synnerligen välbevarat och högtstående exempel på sin tids tro och förmåga. Förhållandet mellan historia, nu och framtid ställs på sin spets i Hökarängen eftersom de ursprungliga intentionerna fortfarande är så påtagliga. Situationen får med andra ord en särskild relief; Hökarängens centrum är symtomatiskt och samtidigt specifikt, vilket gör det till en utmärkt utgångspunkt för att söka svar på allmänna och djupt angelägna frågor. Hur ska vi hantera arvet efter det svenska välfärdssamhället? Finns det möjligheter att utveckla nya värden på grundval av förortens kvaliteter? Kan vi omtolka alternativt uppdatera förortens centrumanläggningar så att de kan få en funktion och betydelse även i vår samtid? Kan de då till och med bidra till att göra förorten till ett attraktivt alternativ till en tillvaro präglad av vardagsstress, social isolering och långa personbiltransporter å ena sidan, och ett ökat miljömedvetande å den andra. Kan dessa anläggningar utvecklas till de platser där samhället finner sin lokala förankring? Hökarängens Stadsdelsråd har länge varit engagerade i frågan om centrum och tog under hösten 2007 initiativ till att skapa en samarbetsgrupp kring situationen i Hökarängen. Gruppen sammanför representanter för boende och andra verkande i området med experter och forskare från skilda discipliner som har ett särskilt intresse av och kunskap om förortens problematik. Gruppen har bildats i syfte att utreda, utveckla och förnya situationen i Hökarängens centrum; verksamheten är tänkt att både bedrivas på ett praktiskt, projektinriktat plan och på ett mer historiskt och stadsbyggnadsteoretiskt. I maj 2008 upprättades ett samarbete med Stockholmshem, Stadsbyggnadskontoret och Exploateringskontoret i Stockholm. Lars Marcus, KTH Arkitekturskolan och Thomas Borén. Kulturgeografi Stockholms universitet fick i uppdrag att genomföra en studie med syfte att sammanställa kunskapsläget när det gäller de mindre förortscentrumens framtid utvecklingsmöjligheter. Detta arbete har nu resulterat i de här presenterade texterna av Thomas Borén och Daniel Koch, vilka även diskuterade vi projektets slutseminarium på Konsthall C i Hökarängen den 4: februari 2009. Vi ser detta som ett mycket viktigt avstamp inför vidare studier i denna viktiga fråga för den framtida stads‐ och samhällsutvecklingen.
Per Hasselberg Louise Modig Hall  Lars Marcus